En Grosser’s vardag: Amasona’s Femman – Isak!

Första gången jag träffade mina dåvarande kollegors Grosser utbrast jag ”Det är ju en sådan hund jag vill ha, inte visste jag att det fanns en sådan ras!”. Ju mer jag träffade den värdige herre på 10 år som han var, desto mer förtjust blev jag. Nu gällde det ju bara att ta reda på om han var rastypisk eller inte… Jag kontaktade Sennenhundklubbens valpförmedlare som gav mig kontaktinfo till lämplig uppfödare. Jag startade en intensiv mailkontakt under våren 2004 för att ta reda på om den uppfattning som jag hade om rasen stämde, och om jag var rätt för en sådan hund. Skulle jag kunna aktivera den och ge den en tillfredsställande vardag? Passade den in i det liv jag levde med resor till jobbet, stallmiljö, skidor på vintern osv. ? Skulle jag ”klara av den” med tanke på att det skulle bli min första hund?

Den 19 juni 2004 var det dags, jag skulle iväg och titta på valparna som hade fötts 5 veckor tidigare. Jag körde de dryga 24 milen med fjärilar i magen – tänk om uppfödaren inte skulle gilla mig alls!

När jag väl kom fram möttes jag av tre stora och livliga Grosser samt Mona. Hon hade en hane, en tik, en ungtik och 9 valpar hemma! Jag var lite spänd på hur jag skulle uppfattas, särskilt av hundarna. Men efter hälsningsceremonin var mitt största problem att jag bara hade två händer – alla tre ville ju bli kliade!!

Jag ställde mina frågor, och blev givetvis utfrågad själv – och vi kom fram till att det skulle nog gå bra. Jag fick gå ner och hälsa på valparna och särskilt umgås med den som var utvald till mig – blått band hade den. I mitt tycke den finaste…

Papper skrevs, datum för hämtning bestämdes och jag for hem med ett stort leende på läpparna.

Så var den stora dagen inne – jag skulle hämta min valp. Lördagen den 17:e juli åkte vi iväg, en kompis, Ingela, följde med för att kunna köra hem. Ingela som själv har Schäfrar blev överraskad över hur livliga Grossern är, hon hade föreställt sig dem som mkt sävligare.

Vägning, papper och en sista kram från Mona innan det bar iväg hemåt. Han var lite orolig i början, men kom snabbt till ro i mitt knä. Efter ca 30 minuter fick han ligga på golvet vid mina fötter och han sov i godan ro. Ett stopp blev det på vägen, för att se om han ville kissa men se det ville han inte! Nosa på gräset var mycket mer intressant…

Vi kom hem och nu skulle det nya hemmet inspekteras! Buren som blev hans trygga plats för några månader framöver fanns där givetvis – dit lades den handduk med alla dofter från syskonen och mamma som Mona hade skickat med.

Två lugna veckor på jobbet, buren var med där också för att skapa en trygg miljö för honom.

Sen var det semester, och iväg till Vemdalen till föräldrahemmet och en lugnare miljö. Folk log gott när jag kom och drog på en skrinda och hade en valp i famnen – för inte ville han åka i den inte! Nädå, han skulle minsann gå själv…

Sin stora idol, Nimbus (Berner) och hans tjej Driva (labrador) träffade han tämligen omgående. Med på marknad var han första gången när han var 12 veckor, det fanns mycket spännande att se och lukta på. 

Isak var väldigt lättsam som valp, rumsren var han så pass att han inte gjorde ifrån sig i sin bädd när han kom från Mona och då klarade vi av nattbestyren med hjälp av buren – det gjorde att han var tvungen att säga till när han ville ut. Bet sönder saker gjorde han inte heller, inte mer än att han gillade (gillar fortfarande) pappersinsamlingen på jobbet. Tuggben hade en rykande åtgång, när han blev större främst därför att han behärskar ölhävningstekniken. Således är det nu endast formpressade, hårda tuggben med knut som existerar i hemmet.

Han formligen älskar att åka bil, han står och hoppar utanför tills man har öppnat bagageluckan. Men han har också åkt bil från första dagen hos mig - man brukar ju säga att man ska vänja valpar vid att åka bil etappvis, för Isak blev det inte så. Vi kom hem på lördagen, åkte en sväng på söndagen och sen på måndagen bar det iväg till jobbet, 5 mil enkel resa. Redan då fick han åka i sin bur i bagaget av säkerhetsskäl – han sov hela tiden!

Första resan ner till Stockholm (60 mil enkel resa) gjordes när han var knappt 5 månader – gick hur bra som helst. Han är duktig på att åka långt, han säger till när han behöver gå ut. Det behövs med tanke på att han har färdats i bil ända upp till Riksgränsen och ner till Smygehuk, skällt på både renar och får inifrån bilen.

Han har träffat mycket olika folk, bott på hotell, charmat alla på hunddagiset när han varit där emellanåt, varit med på hästtävlingar och byggt banor, varit på utställning osv.

Han är lite restriktiv i början mot vissa personer men det brukar gå över fort om de får hälsa. På jobbet behöver vi inte ha låsta dörrar på dagarna, vi hör direkt om det är okänt folk på besök då han vaktar sitt kontor! Däremot är han väldigt kärvänlig mot människor han känner, detta visar han gärna genom att överösa dem med sig själv… Inte alltid så populärt som han tror!

Vi har under vintern som gick övat på att vara på fjället och att gå framför skidorna i sele – det slutade med vurpa för mig eftersom Isak sprang efter pojkvännen och jag inte hängde med i backen ner… Vi åkte vessla upp för att Isak inte skulle bli trött, han försökte givetvis att sitta i mitt knä som alla barnen! Förhoppningen är att vi i vinter ska kunna komma ut och träna lite på fjället, så att båda jag och hunden får trevlig motion.  

Vi har dock redan fått byta ut största selen av ett märke och gått på ett annat. När vi var uppe i Tärnaby och ville höra vilken storlek han skulle ha fick vi ett muntert ”här har vi fågelhundar, inte björnar” till svar.

När vi på vårvintern gick till en fjällstuga för att njuta av solen låg Nimbus och sov mestadels, medan Isak hade stenkoll på omgivningen och vaktade vår snögrop mot alla som kunde tänkas vara intresserade av den.

I stallet är det tur att hästen är van vid hundar, för Isak var inte brydd som valp – han promenerade helt sonika under hästen! Det gör han som tur är inte längre, nu har han mycket mera respekt för hästarna. Ett tag när han såg spöken överallt ville han dock inte ens gå i närheten av dem...

När vi gick allmänlydnadskursen på Brukshundklubben var det en deltagare som skulle rekommendera rasen till sin syster, en annan som sa att nästa hund blir nog en Grosser. Det är många som vi träffar som inte vet vad det är för ras, många gissar på blandning av Berner och Rottweiler. 

Tre utställningar har vi varit på, varav en officiell. Dock har han inte varit i fas i kroppen vid något av tillfällena så han har bara fått ett 2:a pris exteriört, men bra muntliga omdömen för uttryck och attityd, såsom ”livlig och energisk”.

På det stora hela tror och hoppas jag att han är en bra ambassadör för rasen, nu är det ”bara” upp till mig att få ordning på lydnaden så att han kan ignorera andra hundar och med det vara lös under hela ridturerna och inte bara i skogen. Snart är det också dags för MH, röntgen och en utställning till för övningens skull.

Förhoppningen är att han ska visa sig avelsduglig, för jag som amatör inbillar mig att hans psyke är något som man vill föra vidare. Med tanke på att han har linjer från Holland borde han också vara intressant för den svenska aveln. Om inte så är det inte hela världen, det viktigaste är att han tycker att livet är roligt och får vara pigg och frisk!

Hälsningar

Therese och Isak