En Grosser’s vardag del 2.

Så har då ytterligare ett år gått, och Isak har fyllt 2 år. Tänk så tiden går.. 

Vi har nu hunnit med både MH, utställning, röntgen och rabiesvaccinering samt en egen hemsida på nätet. 

MH och utställningen var i Sundsvall – samma helg men olika dagar. Jag hade turen att få plats på MH hos Sundsvalls Brukshundklubb, och de var verkligen tillmötesgående med vår ”starttid” med tanke på att det är en bit mellan Östersund och Sundvall, ca 18 mil.

Dagen började dock inte särskilt bra, vaknade och såg en valross – inte en hund – komma emot mig på morgonen. Hela nosen var uppsvälld, och oron kom som ett brev på posten. Efter att ha kollat honom så konstaterades att han var precis som vanligt; åt med god aptit, andades helt normalt och sprang omkring med vanlig energi. Med största sannolikhet fick han en smäll kvällen innan när han busade med Driva och sprang in i hennes koppel. Han kan ju vara tämligen burdus vid lek, den här gången föll han på eget grepp…

Vi bestämde oss för att åka i alla fall, men att avvakta med utställningen.

Det var samling vid 11:30. Vi skulle gå ut som hund nummer 2, således hade vi ingen tid att följa med och se hur det gick till – vilket gjorde att det blev än lite mer nervöst.

Tills det att vi hade kommit fram till brukshundklubben hade svullnaden lagt sig betydligt, men testledaren avstod givetvis från att kolla tänderna eftersom att han hade gjort illa sig.

Mh’t gick bra, det var annorlunda eftersom man vanligtvis vill att han ska dämpa sig och följa efter medan man här inte skulle påverka honom alls. Jag blev lite överraskad över några resultat, men på det stora hela hade jag gissat rätt. Pojkvännen hade dock full pott! Jag trodde absolut att han skulle springa iväg till figuranten på avstånd som inbjöd till lek, men den struntade han helt och hållet i. Han var inte heller intresserad av ”haren” när den flög iväg – han sprang i måttligt tempo för att kolla vad det var, sen så ignorerade han den helt vid andra tillfället. Likaså när trasan slängdes iväg vid lek ställde han sig och tittade på testföraren som hade kastat den och såg ut att tänka: ”Är du så dum att du slänger bort den får du hämta den själv!”

Spökena kontrollerade han fullständigt till en början, men när de kom för nära vek han bakom mig och visade på så vis att han inte fixade situationen helt själv.

Deras kommentarer var att han inte skulle klara av spökena helt själv vid hans ålder, men att han kommer att göra det om ett år eller så.

Testledarens sammanfattning: ”en trevlig hund som är helt skottfast”. 

Så bestämde vi oss då för att i alla fall sova över i Sundsvall och se på söndagsmorgonen om vi skulle åka ut till utställningen eller inte. Det var många hundar på hotellet, det blev ett idogt kontrollerande av hissarna så att man inte skulle krocka med någon.

Söndagsmorgon kom och Isak var helt ok i nosen. Svullnaden hade lagt sig helt och hållet, således bar det iväg ut mot Nordichallen. Vi gick nämligen som hund nummer 1 i ring 19. Ovan som man är med utställningar ville vi inte komma för sent, så det blev lite väntan inne i hallen. Han skötte sig dock exemplariskt, till skillnad när han möter enstaka hundar ute på promenad..

Vi fick bra kritik, 1+1 med kommentar om trevligt uppvisande och vänligt temperament, men också att han behöver tid för att växa. Det var en vuxen tik från Finland med som blev BIR – de hade frågat pojkvännen om Isaks stamtavla medan vi var inne i ringen. De tyckte att han hade ett jättefint utryck och ville se stammen – det var med stolthet jag visade fram den.

Trötta, efter att också ha besökt Ikea när vi ändå var i trakterna, åkte vi hemåt efter en lång hundhelg.

Bara någon vecka därefter var det dags för att röntga Isak. Han fick lugnande och det var lite läskigt att se hur han kämpade för att hålla sig på benen fastän att han höll på att trilla omkull. Väl inne vid röntgen fick jag hjälpa till att hålla honom på bordet, Isak är ju en stor hund. Att ligga på sidan var ingen hit, men ryggläge var inget problem. Kliade man lite i ljumsken också var det ju himmelskt!

Sen var det en nervös väntan på resultatet, vilken lycka när jag fick det! Allt i topp, han är friröntgad.

Vi gick en kurs till förra hösten på brukshundklubben, Allmänlydnad fortsättning. Även här överraskade han mig, vid träning av inkallning på fält i närheten av de andra hundarna brydde han sig inte nämnvärt om dem. Således är det vid promenader i koppel och möte av enstaka hundar som han prompt ska fram till dem och hälsa. Den bedömning gjord av de instruktörer jag har kursat för (4 st) är att det inte är något aggressivt bakom hans laddning, utan han ser en potentiell lekkamrat i varje hund han möter. Omdömet från kursledaren är att vi i alla fall har så pass lydnad att vi faller inom ramen ”God allmänlydnad” och kan söka till spårkurserna som kommer att arrangeras i vår. Det var roligt att höra. 

Under vintern som gick kom vi igång med skidåkningen. I mellandagarna var vi ute på en tur när det var –20 grader ute. Det bekom inte Isak nämnvärt, det var full rulle som vanligt. Visst, han drar inte som en forsteh i skidspåret, springer mycket vid sidan av och luktar på spåren efter andra hundar som sprungit där innan. Men motion blir det i alla fall, både för mig och Isak.

Vi har även provat på att dra skrinda ett flertal gånger. Roligt är det, och så mycket enklare det blev när selen hade rätt storlek. Vi gick på de angivna halsmåtten när selen införskaffades – men se, det stämde inte. Den var alldeles för liten.

Vi har varit nere i Stockholm ett flertal gånger och Isak har fått prova på att inte alltid vara med överallt. Min brors sambo är allergisk, och därför kan inte Isak vara på övervåningen i deras hus. Första kvällen tyckte Isak att vi var förfärligt elaka som stängde dörren om oss, och att han inte fick springa uppför trappen i full fart! Således hälsades man av en överlycklig hund så fort man kom ner. Men efter första natten så hade han lugnat sig betydligt, han sov ju ändå i samma rum som oss. Jag tycker att han skötte sig mycket bra, han hade ju kunnat yla, bitit sönder saker osv. för att visa sitt missnöje – men det gjorde han inte.  Det är bra att kunna ta seden dit man kommer.

Vi hade turen att få vara med som hundexemplar vid domarexaminationen i mars på Färingsö, Stockholm. De hade tänkt fråga oss om det inte vore för att vi bodde så långt bort – men se, det är ju inga problem för oss! Att åka de 60 milen till Stockholm gör vi ju lite då och då. Mycket lärorikt och intressant var det, trots att det tog längre tid än vad vi hade väntat oss. Trevligt bemötande och roligt att få ansikten till de namn som man har sett i Sennenhundklubbens material. Fantastiskt roligt att få se och träffa några av Isaks syskon också! Tänka sig, flera svenska grosser på samma bild. 

Under våren har träningen legat på is litegrann, det har inte funnits några kurser som har fallit oss i smaken. Vi vågade oss inte på kursen för tävlingslydnad, men så här i efterhand kanske det hade fungerat.

Däremot har vi under våren börjat träna på egen hand tillsammans med en kompis och hennes unga schäfertik. Det är jätteroligt, Ingela har mycket att tipsa om och lära ut då hon är rutinerad inom bruks och lydnad iom hennes äldre tik. Nu börjar det falla på plats, roligt att kunna göra de olika momenten som ingår i tävlingslydnaden. Dock sitter de inte till 100% än, men med träning så kommer det. Isak är tacksam att träna med, för bara man är konsekvent och motiverad så märker man att han blir detsamma. Förhoppningen är att vi ska kunna tävla i lydnad nästa år, det här året viker vi åt träning.

Isaks största träningsmoment den här våren var när han skulle bo hos just Ingela och Peter med deras två schäfertikar och en katt under en dryg vecka. Den här gången fick nämligen inte Isak följa med på bilresan, detta då vi skulle kors och tvärs genom Sverige inklusive en resa till Tyskland. Isak fick lära sig att dela sitt utrymme med andra fyrfotingar, och att inte jaga katten – varken utomhus eller i vardagsrummet… Att försöka få igång Bimbo till lek när hon ligger i buren fungerade inte heller.

Första riktiga sommarvärmen kom i början på juni, det märktes att Isak tyckte det var varmt då han självmant gick i bäcken för att dricka vatten. Han har tidigare tyckt att rinnande vatten är läskigt, mycket bekvämare om det finns i en skål. Trots det varma vädret tycker han att det är obehagligt att blöta magen. Men man får vara tacksam för det lilla, numera går han helt själv i bäckar, åar och sjöar.

Under semestern var vi i Skåne, och träffade faktiskt två grosser! Det var roligt, tur att Isak talade om att det var en på parkeringen vid K-Rauta i Svågertorp! Vi vände bilen, hoppade ut och frågade om tiken – att de hade med sig en liten goldenvalp var inte så intressant, det var ju Grossern vi blev nyfikna på! Det var Frecajo’s Nigra med matte och husse. Trevligt.

Vidare hade vi planerat att träffa Gillix Admiral, vilket vi gjorde. En riktigt tjusig kille var det! Isak blev dock ställd när han helt plötsligt var ranghög, och brydde sig inte om att leka. Således blev han kopplad.

Sommaren har varit en semester gällande träning, för en nystart nu under hösten. Första kurstillfället har redan varit, och vi fick faktiskt beröm! Samma instruktör som förra hösten tyckte att vi hade utvecklats mycket, och att det var roligt att se.  Jag fick således ett litet kvitto på att det faktiskt går åt rätt håll.

Någon utställning blir det inte i år. Hade planerat att åka till Sundsvall i oktober med rasspecial och allt – men kompisarna var tvungna att välja just den helgen för sitt bröllop…  Har tom provat att få någon annan att åka dit med honom utan att lyckas. Så nu har 2007 års utställningar skrivits in i kalendern, så att vi har något att skriva om nästa gång.

Härliga hösthälsningar

Therese och Isak (Amasona’s Femman)